Ingeborg Arvola: Kniven i elden. Ljudbok
”Kniven i elden” av Ingeborg Arvola
recenseras av Åsa Linderborg
Det är som
hämtat ur Dolly Partons ”Jolene”
Ingeborg
Arvolas ”Kniven i elden” bjuder på mentalt motstånd
Åsa Linderborg
Detta är en
kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2024-01-31
Jag läser igenom Ingeborg
Arvolas roman ”Kniven i elden” en gång, två gånger och till slut en tredje
gång för att försöka förstå vem Brita Caisa är.
Så mycket fattar
jag, att Brita Caisa är 35 år och har två söner med två okända fäder. Hon är
osedvanligt vacker och har magiska krafter, hon kan hela både människor och
djur, även om hon inte alltid lyckas.
Det är 1860-tal i
Finnmarken, de norra gränstrakterna runt Finland, Ryssland, Sverige och Norge. Där lever
olika sorters samer, finnar, ryssar, alla möjliga, och själv tillhör Brita
Caisa kvänerna. De håller med kor och renar, odlar det som går och finns det
inget att leva av drar man vidare.
Det är med stor
inlevelse som Ingeborg Arvola sätter Brita Caisa och hennes söner på ett par
skidor och skickar ut dem i jakt efter ett annat liv – en gård, en man som inte
super. De ska ta sig till havet för att fiska, på vägen stannar de till för att
byta arbete mot husrum.
De kommer till
Mikkos praktfulla gård, den största längs Neidenälven. Han är gift med Gretha,
lyckligt gift men olyckligt barnlös.
De stannar ett
tag. Folk kommer och går med skvaller. Alla slår vakt om sina hotade
identiteter och hur dessa ska knytas till resurser och rättigheter.
Sedvanerätten och traderade släkthistorier ställs mot nationalstatens ökade
krav på kontroll.
Gretha tar sig an Caisa Britas yngsta pojke när de
andra arbetar på åkrarna. Brita-Caisa tycker om att hugga i; allt arbete, allt
vardagsbestyr är detaljerat skildrat. En eloge till Marianne Mattsson som
måste ha slitit med översättningen av en prosa som velat behålla en språklig
tradition, där till exempel samma person kan ha tre olika namn.
Det ena leder
till det andra, och plötsligt känner sig Gretha tvingad att bönfalla Brita
Caisa: Snälla, ta inte min man, bara för att du kan.
Det är som
i Dolly Partons låt Jolene, med skillnaden att
det är Brita Caisas hjärta man får följa, ett känsloliv som ägnas mer åt
naturen än medmänniskorna: ”Solen sprakar när den träffar min kind och min
tyngd mot jorden, vi hör ihop, jorden och jag. Och himlen. Och älven”.
Jag läser om boken för att försöka förstå varför
Brita Caisa gör som hon gör mot Gretha som öppnat sitt hem och tagit sig an
hennes barn. Hon tycks renons på skuldkänslor och hon har redan gått igenom
skammen med kyrkstraff fyra söndagar och sex månaders fängelse.
Efter tredje
vändan ger jag upp; det är den romantiska kärleken och den okuvliga kåtheten
som driver Brita Caisa och Mikko. Det är lika banalt som mänskligt, men inte
gestaltat så att det övertygar – alltför stora värden står på spel för dem
båda. Å andra sidan kan ju åtrå få folk att göra vad som helst. Samtidigt
gillar jag just detta, att en så kallad stark kvinna, som ska beundras enligt
schablonen, kan bjuda mig ett sådant mentalt motstånd.
”Kniven i
elden” är den första
delen i en trilogi. 2022 belönades den med Norges finaste litterära utmärkelse,
Bragepriset, och var även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023.
Jag missunnar inte Ingeborg Arvola det. Mina invändningar till trots, vill jag
nog ändå veta hur det ska gå för magen som växer under kjolen, som snart ska
ställas inför rätta igen.
FAKTA
ROMAN
» Kniven i elden. Ruijan rannalla –
Sånger från ishavet
Ingeborg Arvola
Albert
Bonniers förlag
Helmets läsutmaning:
24. En bok där
man gör någonting olagligt
